“Vi är 30 och 29 år och bor i en hyreslägenhet som vi fått genom att våra föräldrar gått i borgen för oss. Vi är också beroende av deras välvilja de månader våra timanställningar inte räcker till hyran. Relationen till föräldrarna har aldrig varit bra och vi känner oss fastlåsta. Efter att ha levt på andra tredje andrahands-kontrakt fram tills för två år sedan orkar vi inte det heller längre. Den “trygghet” som mr Reinfeldt hänvisar till är en infantil fälla som gör att vi förblir ofria utifrån de premisser samhällskonstruktionen förhåller sig till. Vi är 99 procent.”

“Jag har ett bra jobb, en bra lön och ett bra boende.

Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande.

Jag har råd med det mesta förutom trygghet.

Jag är en av 99%”

“Jag är 33 år och kommer från en mellanstor stad. Nu bor jag i en förstahands-etta i Stockholms innerstad. Jag har haft många jobb när jag var yngre men när jag ville börja plugga så betalade staten min universitetsutbildning. De gav mig också ett förmånligt lån till mitt uppehälle.

Nu jobbar jag och har fem veckors semester. Jag tjänar inte jättebra, men ungefär det jag behöver.

När det är dags att skaffa familj så vet jag att jag kommer få del av världens mest generösa föräldraförsäkring.

Jag är en av de 99%”

“Jag är 22 år och projektanställd. Mitt projekt tar slut om en vecka och därefter är framtiden osäker.

Under mina 22 år har jag hunnit både vara hemlös och skuldsatt. Jag har ALDRIG varit längre än 40 mil från min födelseort. 

Jag har aldrig varit fast anställd eller vetat hur nästa månad skall se ut.

Jag är en av 99%”

“Jag är 21 år gammal, har jobb och boende just nu. Jag undrar om jag någonsin får det såhär bra igen. Allt jag hör från vänner tyder på en ovärdig tillvaro. För brukare, kunder, anställda eller vanligt folk, kalla det vad ni vill. Alla förtjänar vi bättre. Allt vi har har vi kamrat oss till. Vi är 99% När skall jorden bliva vår?”

“Hej,

jag är snart trettio, är sjukskriven och har två barn.

Under hela mitt liv har jag känt att jag inte har någon möjlighet eller de förutsättningar som krävs att leva ett drägligt liv där jag kan delta i och styra min vardag, mitt arbete och hur samhället styr in mina barn i schabloniserade genusföreställningar. När jag var tjugoåtta år gick jag in I en manisk period och för första gången upplevde jag det som att jag visst hade möjlighet och kunde forma om mitt liv och min vardag. Det slutade med att mina val att skapa mig ett juste liv och en framtid för mig och mina barn krockade med både kommun, arbete och de människor som stod mig närmast. Jag brände ut mig i avsaknad av stöd och blev gravt deprimerad.

Det jag hade gjort vid tjugoåtta års ålder var att skilja mig och flytta. Jag är en av 99%”

“Jag är 32 år, statsanställd och har aldrig haft en tillsvidareanställning. Genom åren har jag haft ett tjugotal jobb och de flesta har varit timanställningar med noll trygghet. Som folk mest lever jag ur hand i mun, lön för lön,  månad för månad. Allt jag har är min kropp att sälja mitt arbete med. 

Jag är en av 99%”

“Hej!

Jag är 20 år och har haft tur. Jag har heltidsjobb, sambo i bostadsrätt och har ett jobbyte inplanerat.

Även fast mitt liv flyter på, känns det inte bra…

Det går inte en dag utan att jag tänker på vad kapitalismen gör med vår värld. Det glädjer mig att folk äntligen reagerar och jag ser fram emot en ljusare framtid. En dag kommer 99% bli 100% och alla är endade

Jag kommer aldrig sluta kämpa för kärlek, rättvisa och fred!”

“… Bor i en etta i andra hand. Med sambo och ett barn. Inge SGI, så jag lever på 180kr/dag, och har sambons pengar. Har studsat mellan KY, högskola, arbetslöshet och tillfälliga jobb i tio år. Har flyttat i snitt var nionde månad. Men allt är inte skit…

Man träffar allt mer människor med samma erfarenhet på jobb, utbildningar, där man bor. Man hittar ett sätt att relatera, förstå varanda, tala med varandra. Och de 1%ens totala likgiltighet gör gemenskapen tydligare. Vi har kanske inget kvar att försvara, men vi har varandra. Vi är 99%. Framtiden är vår.”

“Hej!

Jag är 55+, har levt och arbetat i tre olika länder, varit ensamstående försörjare för två barn. Är akademiker med 8-årig högskoleutbildning.

Mitt i den ekonomiska krisen hamnade jag i FAS3-jobb. Efter två år gratisarbete blev jag bostadslös. I fortsättningen måste jag jobba gratis i FAS3 för att få bidrag till mat. Mina anordnare för FAS3 får 5 000 kr varje månad för att ha mig i arbete. Regeringen tycker att jag måste anstränga mig ännu mer, jobba hårdare.

Jag är en av 99%”